Lusten i skapandetPosted by Snusmumrikan Mon, March 09, 2009 20:40:08Det är lustigt, jag gjorde en kategori som jag kallade för Lusten i skapandet just för att jag känner så oerhört mycket lust när jag skapar något. Och vad händer? Jo, jag skriver bara om hur motigt det är att vara kreativ!!
För nu är det dags igen, jag jobbar med mitt Manuskript (skrivet med stort M, till och med). Början och slutet är ihopknutna med ett mittparti och jag har börjat min första storgallring. Det går trögt. Vissa stycken i början är rena rama skräpet.
Det är inte ett dugg kreativt att gå igenom en gammal text och leta fel, vrida på formuleringarna, stryka en mening här, skriva om en annan mening där, flytta på styckena och ändra bland kapitlen. Nej, det är som att gå uppför en enorm uppförsbacke som aldrig tar slut!
Men det som måste göras ska göras. Även om jag har dötråkigt när jag redigerar så försöker jag stå ut. För varje sida jag gjort klar så berömmer jag mig själv för mitt tålamod. Så gör jag om jag går i fjällen och måste ta mig uppför en enorm stenhög också (sådana finns det gott om i fjällen, där finns oändliga hav av morän). Då tar jag ett steg i taget, berömmer mig själv för att jag står ut i denna stenöken. För ärligt talat, jag älskar fjällen men ser ingen tjusningen i att gå uppför moränhav. Jag älskar att skriva men ser ingen tjusning i att redigera. Det är helt enkelt sådant som bara måste göras.
TvivelPosted by Snusmumrikan Fri, March 06, 2009 19:18:56Veckan som gått har varit fullbokad. Det ena mötet har avlöst det andra, timmarna framför laptopen har varit många. Jag har stirrat mig blind på referenser, försökt sålla bland mina tankar och hitta något som känns som en röd tråd.
Jag hittade den aldrig.
Med andra ord är jag tillbaka där jag varit förut; jag famlar mig fram och tror att riktningen jag valt är rätt, men säker är jag inte. Det enda jag är säker på är att jag inte har några andra alternativ än att utforska det okända. Det otäcka är att det okända är just det; okänt.
Idag blev till en sådan dag då det kändes svårt att finna trygghet i ovissheten. Ibland, eller rätt ofta, gör jag ju just det. Ovisshet kan för mig innebära stor frihet och möjlighet att pröva mina egna vingar. Även om det är det jag gör just nu kan jag ändå hemfalla åt tvivel. Jag oroar mig för att slösa bort tiden och ibland känns det stressigt att veckorna bara rinner iväg men jag kommer ingenstans! Saken är den att jag har flera saker på gång som jag faktiskt jobbar aktivt med. Både när det gäller privata saker och saker i jobbet. Men det tar sån tid att se resultatet! Och det är jobbigt. Tålamod är inte min starkaste sida även om jag blivit ganska bra på det jämfört med för några år sedan.
Jag hoppas att den här känslan av tvivel inte kommer att fastna i mig hela helgen. Kanske gör jag bäst i att lägga ner allt vad ambitioner heter för ett par dagar framöver. Det skulle vara ganska skönt. Då skulle jag ta tag i en del enkla, praktiska saker som inte kräver så mycket hjärnnärvaro. Som förra helgen då jag sydde klart mina ofållade gardiner. Det gav mig en skön känsla att något faktiskt blev klart här hemma! Och nu hänger de i mitt sovrumsfönster och silar ljuset på ett behagligt sätt.
FörväntanPosted by Snusmumrikan Fri, February 27, 2009 17:06:57Efter ett par år av passivt medlemskap i Rädda Barnen har jag gått med i styrelsen här i Linköping. Ärligt talat är det min första erfarenhet av frivilligorganisationer och styrelsearbete. Än är det för tidigt att säga något om hur det verkar. Jag har i varje fall en knippe idéer som ligger i huvudet och jäser, saker jag skulle vilja åstadkomma för en del av Linköpings ungdomar.
Ibland undrar jag hur jag själv är funtad. I min bekantskapskrets är det numera vanligare att ha barn än att inte ha det. Det är lätt att det blir så när man är 30+.
Än så länge skiljer jag mig från många genom att inte bära på en längtan efter egna barn. Det har inget att göra med att jag inte skulle tycka om dessa små varelser. Tvärtom är jag oerhört förtjust i barn och jag ser den unga generationen som vår framtid. En del menar att mitt neutrala tillstånd beror på att jag inte träffat "den rätta" än. Kanske är det så. Jag tänker att tiden kommer att visa det.
Lustigt nog är det så att jag kan gå på stan och betrakta alla barn som jag ser, och jag kan känna att alla på något sätt är mina barn. För mig är engagemang i barn inte kopplat till gener eller familjeband. Jag ser alla barn som människor som är värda att ha någon som älskar dem och tar hand om dem.
Jag har inget alls emot tanken på att engagera mig i andras barn. Barn är barn och med lite god näring och lagon bevattning kan alla barn växa upp till självständiga och harmoniska individer som får leva ett bra liv. Tyvärr är det så att många av dem som inte har tillgång till den näring som de behöver ha. Många gånger har jag önskat att jag kunde vara en gödningsfabrik för dem.
Ofta möter man vuxna som bär med sig en massa skräp från sina tidiga år. Ärligt talat tror jag de flesta bär på en del negativa avtryck som format oss. En del har mindre av den varan än andra. Ger man det en chans tror jag att man kan vända en del av det negativa till något positivt för en själv. Det är bara det att det kräver en massa "jävlar anamma" och god vägledning genom trygga och geunina relationer. Det finns de som bidragit med vägledning för mig, och nu hoppas jag kunna bidra med vägledning för någon annan.
Lusten i skapandetPosted by Snusmumrikan Thu, February 26, 2009 17:18:01Dagens kategori: lusten i skapandet.
Jag erkänner att den inte finns.
Normalt brukar den finnas, och det i ett överflöd. Jag har alltid varit en sådan som gör saker. När jag var liten limmade jag ihop tandpetarhus och sydde dockkläder, i vuxen ålder syr jag gardiner, kuddar, skriver texter, får för mig att fotografera ibland, osv.
Men idag känns det tungt och jag vet orsaken: jag har tagit på mig för mycket att-göra-saker!
På en stol i sovrummet ligger en stickad tröja som jag tänkte återanvända, i hallen ligger en hög med gamla favoritgardiner som måste fållas, i vardagsrummet står en rulle med ett läckert, rött tyg som ska förgylla min soffa. I köksskåpet står ingredienserna till hemmagjord handsalva och på ett litet bord i vardagsrummet ligger ett påbörjad kuddöverdrag där jag ritat mönstret själv och håller på att brodera med jättesnygga linnegarn (ekologiskt!!).
Kort sagt: det känns som att behöva bestiga Mount Everest.
Trots det vet jag att vartenda ett av dessa små projekt gett mig glädje då jag tänkte ut dem. Och jag vet att alla kommer att ge mig glädje då jag tar itu med dem, en och en.
Är det något jag lärt mig vid det här laget så är det att tagga ner och låta saker och ting ta sin tid. Det värsta man kan göra är att känna att man måste ta itu med precis allt på en gång. Sådant skapar stress!
Därför lovar jag mig själv, imorgonkväll ska jag fålla de där gardinerna så att jag får ett kryss mindre på att-göra-listan. Tomrummet efter det där krysset kommer att göra så att lusten kommer tillbaka och Mount Everest kommer att sjunka så att det hamnar i höjd med Grövelsjön.
På lördag ska jag göra salvan och då är jag tillbaka nere på Östgötaslätten.
Estetik-det skönaPosted by Snusmumrikan Wed, February 25, 2009 21:53:36Går det att ha för många idéer? Ja, ibland tror jag nästan det. Igår slog en ny idé rot i mitt huvud och den knuffas och trängs med alla andra idéer som redan ligger där och gror. Om jag inte rensar snart så kommer huvudet att vara sprängfyllt av ogräsidéer som stjäl sol och energi från de idéer som ligger högst upp på priolistan.
Men trots det så gillar jag att suga på den här nya idéen, för den handlar om sköna upplevelser, vackra synintryck, behagliga känslor mot huden, harmoni i kropp och själ.
Jag tror på de vackra och sköna upplevelserna. Vardagen är full av deras motsatser så jag försöker ta alla tillfällen i akt att njuta lite extra när tillfällena ges. Just idag är det inte vackert ute, det är snöslask och grått överallt. Skillnad var det för någon dag sedan när snön låg som ett vitt fluff över marken.
För att motverka just denna gråa dag tog jag ett bad och droppade i lite eterisk olja. En ljuvlig doft smög sig in i min näsa och skapade en känsla av lyx i mitt lätt slitna och trist målade badrum.
Ibland är det så enkelt.
IlskaPosted by Snusmumrikan Fri, February 20, 2009 12:09:26Idag har jag varit hos tandhygienisten och tagit bort tandsten. Enligt mig hade hon en synnerligen taskig attityd mot mig som besökare. Jag tror att de flesta känner obehag när de ligger i stolen och har en vilt främmande människas händer som rotar runt i munnen. Helt maktlösa är vi, och vi vet att rätt vad det är kommer det att göra ont.
Vid något tillfälle kunde jag inte låta bli att rycka till för det kom sådana ilningar där hon slipade. Kallsvetten sipprade fram och jag blev spänd inför fortsättningen. Men istället för att prata lugnande och förklara att det finns vissa ställen där ilningarna känns tydligare, så muttrade hon ilsket "jaha, nu får vi hoppas att det blev bra ändå" och "ja, ja, ont gör det, jag kan inte att trolla". Sedan drog hon en djup suck som för att visa hur hopplöst mesig jag var som låg där och pep.
Det var då jag bestämde mig för att tänka på något annat. Somliga människor har helt enkelt en taskig attityd och förstår inte vikten av att kunna bemöta på ett lugnande sätt. Lite jobbigt är det ändå att sådana blir tandhygienister eller tandläkare. Det kändes inte alls bra.
Till slut blev hon klar med slipningen och fortsatt med att visa mig hur man hanterar tandtråd. Lättad satte jag mig upp i stolen, försökte spotta ut mina beska tankar om henne med det blodiga vattnet.
Men snart var konflikten mellan oss ett faktum.
Jag tände till när hon bemötte mitt försök att konversera mina begränsade erfarenheter av tandtråd med att snäsa burdust "om du inte vill lyssna får du skylla dig själv". Jag frågade rätt ut vad hon höll på med, förklarade att jag försökte föra ett normalt samtal med henne och att jag inte gillade hennes bemötande.
Hon tappade tråden alldeles.
Det slutade med att hon sa"det var ju inte meningen att vi skulle missförstå varandra på det sättet" i en något mildare ton. Sedan tog hon det lugnare, jag kände mig vänligare bemött och min egen ilska lade sig så att jag kunde lyssna på hennes råd som faktiskt var väldigt nyttiga. Jag fick nästan känslan av att jag fick mer respekt av henne när jag sa ifrån.
Jag vet inte vad som utspelade sig i hennes huvud under mitt besök. Kanske hade hon en dålig dag, kanske är hon less på sitt yrke men vågar inte satsa på något nytt, kanske hade hon något privat problem som bekymrade henne.
Oavsett vilket så är jag nöjd med att jag sa ifrån. Dold aggresion och tyst lidande är en vanlig källa till pyrande konflikter. Blir du illa bemött, lägg din egen ilska åt sidan, ställ personen mot väggen och fråga vad han/hon menar. Ofta kan man bryta den onda cirkeln och återupprätta respekten för varandra.
Det är bra att se varandra i ögonen.
Estetik-det skönaPosted by Snusmumrikan Fri, February 20, 2009 08:44:42I morse var det något särskilt i luften. Det var stilla. Ett lågmält brus från staden blandades med ljuvt fågelkvitter från buskarna. Luften var kall och klar, solen höll på att stig upp över trädtopparna.
Jag gick med Yra längs ån. Såg en blank hinna av is över vattnet som reflekterade solen. Det såg bedrägligt stilla ut. På ytan hade vattnet hejdats i sin färd, under det spegelblanka flyter det fram som vanligt.
När jag passerade en liten inbuktning hörde jag att isen fått liv. Det knastrade och sprakade i den. Det var som om den bestod av tusen små myror som härjade fram och tillbaka i ett evigt prassel. Sedan såg jag isen sakta sjunka och åvattnet strömma över dess kant.
Plötsligt kom det, de magiska tonerna från isen som vred och vände på sig. Spröda, sjungande toner som innehåller så mycket skönhet! Jag älskar när isar sjunger. Den som aldrig upplevt det borde ge sig ut på isen en kall dag och bara lyssna.
För mig är det magiskt.
Ett löfte om att det vackra i världen har sina rötter i naturen.
Det var en bra början på dagen.
GlädjePosted by Snusmumrikan Thu, February 19, 2009 17:24:06Idag blev jag väldigt glad. Som bekant håller jag på att utforska en del idéer för att se om jag kan bygga upp ett eget företag. Tidigare i veckan pratade jag med folk i branchen som hade en nedslående inverkan på mig. Jag tappade fokus, började tvivla på mig själv, bestämde mig för att släppa min idé och prova något annat istället. Därför tog det emot att gå till ALMI idag. För vad skulle jag säga?
"Det är ingen idé, folk fattar inte vad jag vill åstadkomma för något. Min idé är inte värd något. Jag lägger av"
Jo, jag hade velat säga det, men valde att ta en diskussion med rådgivaren istället. Som tur var.
Jag gick från mötet och kände mig stärkt, såg en massa nya lösningar på de problem som hopade sig i mitt huvud. Jag orkar fortsätta med mina efterforskningar ett tag till. Ärligt talat är hela utvecklingsprocessen spännande, det går inte på förhand att säga hur det kommer att sluta. Det är en resa utan förbestämd destination. Jag riskerar kanske att bli besviken, men får istället uppleva en inre resa på vägen.
Till alla er som bär på en idé, en önskan, en dröm. Ta tillvara på dem, bär dem uppför en backe eller två. Sätt er ner och vila och hämta andan när det behövs, bär dem några steg till men låt inte dina drömmar rulla baklänges till ruta 0 vid minsta motstånd. Lär dig att söka stöd utifrån, undersök olika möjligheter, vinkla dina problem. Genom att vrida och vända på saker ser man dem genom ett annat ljus och man kommer ett steg längre uppför backen. Det var det som hände idag.
Jag tror jag ska skriva till ALMI och be dem ge sin rådgivare en löneförhöjning, det är han värd.
